Född i Luleå, med en pappa från Lappland och del same borde jag vara duktig på det här med vinter.
Så är inte fallet. Jag fryser, jag tycker att det är jobbigt att skotta snö och gillar inte mörkret (förutom att man kan tända massor med ljus förstås – jag är ett ljusfreak som går igenom en stor låda med stearinljus i veckan!)
I och för sig tycker jag att det är kul att åka skidor men då åker jag gärna till där snön finns, den behöver inte finnas här hos mig. Helt onödigt.
Häromdan hände så nåt väldigt underligt. Jag tittade på vädret på TV och upptäckte att jag tänkte “jag hoppas att det blir snö”.
Hallå! Vem är du och vad har du gjort med mig?
Efter att ha kliat mig en stund i huvudet slog det mig plötsligt. Våra barn har börjat åka skidor i Väsjöbacken och även om de är jätteduktiga på att hålla backen öppen under säsongen så är ju ändå inte Stockholm på nåt sätt “snögaranterat” – så plötsligt har jag ett intresse av att det snöar! Så att barnen kan få ut så mycket som möjligt av skidåkningen.
Det låter ju hur uppenbart som helst, men på nåt sätt slog det mig inte förrän nu.
Så nu sitter jag och tittar ut genom fönstret och klappar händerna över att snön faller. Undrens tid är inte förbi.
Man kan alltid ändra hur man ser på saker och ting. Till och med snön:-).